Lisa Nilsson om musikens kraft vid demens
Att mamma skulle känna igen mig eller inte slutade jag ha förväntningar på.
Det som spelade roll var att jag kunde få kontakt, berättar Lisa.
Det hände att hon blev irriterad på mig och gå sin väg. Då brukade jag sätta på musik för att locka henne tillbaka, låtar som betytt mycket för henne. Då brukade hon komma åter.
Musiken blev som en injektion i omloppet som väckte även andra sinnen.
Mamma kunde sloka som en uttorkad tulipan och musiken var som vattnet som fick henne att resa sig igen.
Plötsligt sken hon upp i ett piggt leende och formulerade en hel mening -ibland fler på raken. Det kändes som magi! Att ett emotionellt minne i musiken kan väcka ett trasigt språksinne! Hon kunde sjunga in i det sista och fast hon tappade orden så sjöng hon med glasklar tonsäkerhet. /…/
Musiken blev ett slags frizon, där tiden stod still och hon var sig själv, med tillgång till hela livet och allt som varit hon.
Ovanstående är hämtat från Lisa Nilssons Vinterprat 27/12-20
Lyssna på hela Lisas Sommarprat här på svt1.’